Igår kom mamma och Mats på besök. Hemmet ligger lite utanför Jönköping litegrann på landet, så de var typ 45 minuter försenade pga att Mats inte hade varit här tidigare och mamma har ett dåligt lokalsinne.

Men så kom de fram, och mamma hade i vanlig ordning med sig halva sitt kök: frukt, tallrikar, mat, chapati (indiskt bröd), och en liten present med ett armband och en ring. Söta mamma, det behövs inte så mycket! Hon är så gullig och gör hela tiden sitt bästa. Mats är också så himla go, han kör hit och hälsar på. Inte många "bonuspappor" gör så för sina "bonusbarn". Jag älskar er!

Sedan åkte vi in till Jönköping och efter mycket letande hittade vi ett köpcenter. Vi åt sedan på Indisk restaurang. Det var indiska musikvideos på deras TV, och mamma frågade servitören (på skämt) om han kunde sätta på en video med en indisk artist hon kände till (fast som hon inte egentligen "gillade"), och skämdes sen för att det var den artisten som redan var på TVn. Söta mamma... Det är ibland svårt att ta henne på allvar när hon är så där rolig och sedan försöker prata "allvar" typ "Tricia, du måste säga till läkaren att ändra din sömnmedicin, du måste sova, det är såååå viktigt" och sedan "Du äter för lite! Du kanske blev påverkad av järntabletterna? Det måste du säga!", och ännu lite senare "Ät nu ordentligt, du äter ju inget?". Och några minuter innan så hade hon blivit "rädd" för en rulltrappa för att hon tidigare försökt gå upp i den som gick ner, snubblat på sina skor osv. Hon är som en liten flicka<3

När vi gick in på Expert, så började mamma och Mats kolla på en minihögtalare och då slog det mig att jag sagt att önskade mig en dator i födelsedagspresent och sa då lite halvhjärtat att jag skulle kolla på olika datorer. Jag babblade också att min kontaktperson också hade haft en Compaq och att batteriet smällt, och att det kanske var därför min var dålig osv osv. Mats som är elektriker såg fundersam ut och undrade vart hon hade haft datorn. "Har hon haft den i knäet? Eller sängen? Datorer nu för tiden har fläkt och den kan blåsa varm luft om den står mot tyg..", eller nått i den stilen. Då slog det mig "åh fan! Jag sitter ju alltid i sängen med datorn... Haha, var det sååå enkelt?", och jag hoppas att det är lösningen.. Just nu har jag i alla fall datorn på en trästol och den funkar än så länge...

Och så den eviga sömnmardrömmen.. Kanintesovakanintesovakanintesova... Personalen gav upp 4 gånger i morse med att få upp mig. Jag somnar alltid vid 04 och det är tortyr att kravla sig upp ur sängen.. Trots mammas roliga tendenser att prata allvar efter hennes komiska händelser så har hon ju rätt: jag MÅSTE säga till att Stilnoct fungerar ljusår mycket bättre än Imovane som inte funkar alls...

Jag märker att mitt rum börjar bli mer personligt, i och med det mer, vad en socialarbetare kallade "levande" (hon menade "stökigt"). Min kontaktperson har sagt inte sagt något än, men jag märker att hon kollar lite menande runt sig när hon är här inne... Det är väl egentligen inte sååå farligt?

/Tricia

Det börjar gå mycket bättre på behandlingshemmet! Jag har kommit till rätta lite, och efter att jag haft ett lååååångt samtal med min kontaktperson så kändes det mycket bättre. Vi pratade i nära 3 timmar, hon stöttade och tog till sig vad jag sa. Jag beskrev att jag kände mig malplacerad och att personalen var tråkiga och otrevliga. Hon nickade och förstod utan att försvara sig. E är jättebra! Ett stort plus är att hon är 91:a dvs bara 1 år äldre än mig! Det gör att hon förstår hur jag tänker, och kan sätta sig i hur det känns att vara yngst här.

För övrigt så har jag blivit Youtube Partner, vilket gör att jag är mer aktiv på min äldsta Youtube-kanal, som nu ersätter de nyare, då den har mer videos och lämpar sig för att använda som standard nu när jag samarbetar med Youtube. Har någon av er nån egen Youtube-kanal? Subscriba då mig då! Kan vara roligt faktiskt, jag kan följa tillbaka! Jag har börjat videoblogga där också.

Adress:
www.youtube.com/triciajoh

/Tricia

Nej. Jag känner att det här hemmet inte är något för mig. Har bara vart här i en vecka, och uppföljningsmötet är först om en månad. Det går inte att beskriva hur besviken jag känner mig. Och sviken. Alla på det här stället har helt andra problem än mig. Tydliga problem med uppfattningen och är nästan lite "utvecklingsstörda". Maten här är rent utsagt för jävlig. Den är smaklös och dåligt gjord. Plastig och smakar värre än sjukhusmat! Jag äter aldrig tills jag blir mätt, och är därför hungrig. Jag blir bara äcklad av den. Och ordet "permission" är för mig ett jävla hatord. När jag ska åka hem till pappa på onsdag är det permission. Jag trodde detta ställe skulle vara mer som ett hem. Ett NORMALT och HEMTREVLIGT ställe att bo på. Det är kallt och fläckigt i korridorerna för många som bor här är inte riktigt... ja, som jag. "Renliga" eller vad man ska säga. Jag förväntade mig faktiskt ett ställe med människor på min nivå och med liknande problem. Att de flesta är typ gamla gör inte saken bättre.

Personalen. Ja. Det finns två ord som beskriver dem: Opersonliga och tråkiga. Korta, ointresserade svar. Snabba hårda meningar. Eller små ord i alla fall. Och oftast tar de sig inte ens en jävla minut att diskutera något annat än mediciner och "läkaraktiga frågor". Kan man inte bara prata om något lättsamt för en gångs skull. Något som JAG gör på fritiden? Någor som JAG tycker är KUL? Något jag är intresserad av som inte tillhör ämnet "sjukdom"?!

Jag känner mig ensammare än när jag var ensam i lägenheten hela dagarna. Det finns massor av folk runt omkring mig, men de är som en grå massa. Det finns 2 vettiga personer att prata med, IBLAND. Personalen är jäktade och otroligt tråkiga, och de boende cirkulerar ibland i en helt annan värld.

Jag är faktiskt besviken på kommunen som fixade en plats 3 jävla timmar från mitt hem, och så blev det bara dåligt. Jag tyckte att tre timmar kunde vara värt, fast att det är långt för mig, att åka ifall jag skulle må bra här.

Jag känner mig faktiskt bara malplacerad.

Jag spyr på hela stället.

Tricia Johansson.

Första videoinlägget inspelad från behandlingshemmet, och även allra första videoinlägget på den här bloggen. Kan ha lite lågt ljud, prova att höja volymen på din dator isåfall :)

Min youtube-kanal:
https://www.youtube.com/user/mynameislondon100

/Trichia L.

Det finns redan en sak jag stör mig på på det här gruppboendet! Internet. Det är så sjukt dålig teckning att jag blir störd snart. Det skiter sig med att koppla upp sig med mitt mobila bredband, vilket gör att jag får använda min iPhone, och det tar miljoner försök att ens komma upp på nätet. När detta är avklarat tar skiten minuter att byta sida till sida och man får vänta hur länge som helst på att endast ta upp en ny flik... Jävla skit. Och så stänger skiten av sig då och då.

Det var en av de första sakerna jag tänkte på när jag besökte boendet första gången
"Det ligger ju då avsides, undrar om det kommer bli några problem med typ internetanslutningar och telefoner..?"
Vet inte om detta blir bättre.. I så fall är det ju jävligt irriterande att inte kunna kontakta omvärlden utan att behöva ta bussen in till Jönköping. Fan!

Jag frågade faktiskt min kontaktperson ang. internet, och hon sa att hon inte visste.

.........Hat.........

Trichia L.

Nu har jag precis flyttat in på boendet. Det ligger jättefint i naturen och mitt rum blev jättemysigt! Fast två kartonger är ännu ouppackade. Här är i alla fall lite bilder...

Trichia L.

...och i morgon bär det av till Jönköping... *Gulp*...

Det är lördag... Och jag börjar bli rejält nervös inför måndagen... Flytten och allt. Faktum att jag måste träffa en massa nya ansikten med en gång skrämmer mig! Att träffa alla boende och personal, lära känna den nya kontaktpersonen... Det känns faktiskt en aning besvärande...

Nu är det bara ca 5 dagar kvar till jag flyttar till gruppboendet i Jönköping! Skräckslagen, pirrig, och entusiastisk på samma gång är mina känslor just nu..!

Nu är mamma här och vi har köpt gardiner, handdukar, prydnader, porslin, badrumsgrejer m.m!

Trichia L.

Mamma har ordnat en liten fest för släkten innan jag flyttar till gruppboendet om ca 1,5 vecka! Indisk släkt räknas som nära familj. Kusiner, moster, morbror... I sverige är det lite stelare känns det som. Här är alla en del av en stor och stöttande familj!

Tack allihop!
Love ya!

Trichia L.